Jag vill inte sitta här och prata om hur meningslöst livet känns.
För jag gillar livet egentligen, jätte mycket. Men vet ni va, jag
tänker faktiskt skriva om det, hur meningslöst det känns att gå
upp på morgonen. För nu är det precis så det känns. Det har
ingen mening över huvud taget. Jag hatar att behöva gå upp
tidigt på morgonen för att ogilla det man ser i spegelbilden,
för att känna sig kass i skolan och inte komma någonstans
med sin pluggning. Jag hatar det. Jag har ingen ork till att
engagera mig i mitt liv eller snarare min framtid. Det kommer
att förändras, det vet jag för jag gillar livet annars. Det har bara
varit väldigt jobbigt med allt det senaste året och nu orkar jag
inte låtsas längre.
Jag märker att det inte är helt okej för nu när jag dricker på
mina helger tillexempel så dricker jag mycket, menar mycket.
Det leder till ännumer ångest. Också meningslöst.
Jag misslyckas med allt känns det som. Verkligen allt. 

Det finns verkligen ingen anledning att sitta här och klaga,
det är inte ens kul att läsa. Men skönt kan det vara och jag
kräver ingen tröst. Inte heller hjälper det att gräva ner sig
och tycka illa om livet men just nu känns det som när man
håller armarna rakt upp i vädret, till slut så orkar man inte.
Jag är där nu ungefär.
MEN jag vet att när jag fått vila armarna lite kommer jag att
sträcka upp dom snart igen. För livet är bra, det finns inget
att klaga på. Åtminstone så löser det inga problem.
Jag får ta itu med saker och ting, men jag tror mig ha svårt
för det. Eller så är min misslyckning bara inbillning.
Kan man säga misslyckning? haha.

Livet är fint och det finns ingen anledning att klaga.
Men ibland så måste man.  Jag vet iallafall att det blir bättre!

Lite tankar jag bara ville skriva ner!
SO LONG! Puss :*